Accountability

på svenska efter engelska textetn

In my capacity of being a member of board of the Swedish branch of IPA (International Play Association) I sometimes attend meetings with other organisations connected to play and children. Today it was The Child Convention Network meeting - various representatives from UNICEF, Save the Children, OMEP, Plan International, Scouts and more came together to listen to how 2025 went, and to the hope for 2026.

There was an opportunity to discuss our different visions and hopes for this coming year - which is an important year in Sweden because it is an election year. A year where democracy is (should be) loud and accessible for all citizens to access and participate in.

One of the things that popped up repeatedly is the need to fully use the document created by UNICEF (together with others) about the state of the rights of children (The Child Convention) now that they have been put into law. The document, which I shared and wrote about in my social media last year, shows that, sadly, children’s rights are not being upheld - and that in fact there is not only much work that needs to be done, there is work to halt several cases of going in the wrong direction.
We discussed how there is a need to make people aware of the document, and also discussions of accountability. Not upholding children’s rights, and especially going in the wrong direction, is actively breaking the law - are politicians being held accountable - or schools, businesses etc too. If politicians are making decisions that prevent children’s rights being upheld/sustained/achieved, and thus breaking the law, how are we to hold them accountable - like civilians are held accountable when they break the law.

Several countries have incorporated children’s rights into national law, often adopting the United Nations Convention on the Rights of the Child (UNCRC) directly to establish children as active rights-holders rather than mere objects of protection. Key examples include Sweden (incorporating the UNCRC in 2020), Norway, Belgium, Iceland, and Spain.

Sweden: In 1979, it was the first to prohibit all corporal punishment of children. The UNCRC is directly binding as law since 2020, guiding all Swedish legal matters.

Norway: Children’s rights are heavily integrated, with the best interests of the child being a primary consideration in all decisions, guided by the UNCRC.

Scotland: since 2024 the UNCRC is directly binding as law.

Belgium, Spain, and Iceland: These nations have undertaken the formal process of incorporating the CRC, which has helped embed a culture of rights within their governmental systems.

These countries have moved beyond mere ratification (which applies to most of the world (not USA)) to ensuring international rights standards are enforceable in their domestic legal systems

Here are some links to check out
https://www.riksrevisionen.se/en/news-archive/nyhetsarkiv-eng/2024-05-10-inadequate-measures-for-childrens-rights.html

https://nordicwelfare.org/pub/Participation_is_Protection___Embedding_Children_s_Rights_in_Nordic_Crisis_Governance/country-report-sweden.html (related to the pandemic)

https://www.government.se/government-policy/childrens-rights/ (what the government says)

https://unicef.se/barnkonventionen/nya-lagforslag-strider-mot-barns-rattigheter - this is the page where you can download the document where UNICEF points out which articles of the children’s rights are in practice (green) which are on their way to be in practice (amber) and which are not being addressed (red). Sadly the document writers were required to create a fourth colour, black, for articles that were being undone, and decisions were being made to make it impossible to uphold the articles. And white was put in place for articles they were unable to pass a judgement on.

right to protection artciles..

education, leisure time and culture

These are two examples from the document - NONE of the circles contain green. Not all of the circles have black and white elements - ALL of them have red!

We should ask ourselves, how long does a government have to shift remove all the black and red? Because if this was a school failing to provide an adequate space for education, or parents risking their children’s well-being by failing in so much - there would be warnings, dates to fix things by, required strategies - and in the best of circumstance the right support to make change - and if the change is not made then schools are closed or fines paid, children are taken into care etc - there are serious consequences.
But there seems to be zero consequences for governments, politicians and big companies that exploit - this lack of accountability also makes it possible for far too many schools and preschools to exist while also breaking the law, as they fail to uphold the child convention. Marginalised children and families being the ones at the greatest risk of the system breaking the law by failing to acknowledge and address basic rights.

For me, this is all very connected to democracy - as in democracy in the true sense - for all the demos (people) and not some, which sadly we are still yet to experience a time in the Western democratic model where all people are valued equally and can participate equally. In Ancient Greece, when the word was first coined and democracy first emerged - it was for wealthy Athenian citizens and excluded the majority of the people living in Athens. Over the very many centuries, slowly slowly, more people have been added to this concept of demos - mostly in the last 150 years starting with working class men, to married white women, to all women, to all people - and in some countries (USA being one of them) some citizens are still excluded from the right to vote.

For me, the convention of children’s rights is simply a part of our democratic responsibility. The articles remind us of the work the patriarchy is supposed to be doing because it keep forgetting (the whole reason why we have children’s rights is because in the convention for human rights children were constantly being forgotten, so there was a need to create a reminder of adult responsibility for societies young humans). The reason for writing patriarchy is because patriarchy benefits adult males, while matriarchy benefits everyone as it tends to be child-centred and when children are cared for and nourished with love, a sense of belonging, being valued, and supported to evolve and flourish - then it benefits all genders, of all people, all cultures etc etc etc…

Key Differences and Impacts on Children:

• Matriarchal Systems:

  • Nurturing Environment: Focuses on caretaking, maternal values (which could be a whole post in and of itself), and strong community support.

  • Equal Resource Distribution: Often an emphasises distributing goods evenly among families, which can reduce inequality. Or at least ensuring everyone has enough to thrive.

  • Child-Centric: Potential for higher priority on child-rearing - whether that be collective or other ways of mutually supporting children and parents in society.

  • Potential Drawback: Some viewpoints suggest they might lack the protective or expansionist advantages of male-dominated structures, though this is debated for obvious reasons (I mean men are still a part of society, so if they are the only ones that can offer protection - well they are still there. And do we need to constantly expand? Is this always the best way forward for well-being and flourishing? I also like to think that if men no longer need to compete, hide emotions, be “macho” etc then maybe there is less violence, and the word protection takes on a different meaning?)

• Patriarchal Systems :

  • Structure and Discipline: Often fosters a strong, rule-based environment that often excludes.

  • Resource Allocation: Historically, this can lead to favouring male children for resources and education and allows massive gaps between the rich and the poor which causes enormous problems in society.

  • Risk-Taking: Encourages competition and risk-taking, which can lead to rapid development and/or higher vulnerability. I am all for risky play but forced risk taking is a stressful kind of existence. I am all for healthy competition and risk-taking - but not pathological as it seems to have become where play, joy, togetherness and well-being is being squeezed out.

  • Potential Drawback: Can promote rigid hierarchy and emotional distance in children, creating inequality.

Who knew, that I would end up here, when starting this post, not me at any rate. But this patriarchy and matriarchy thinking is connected to accountability. Who are we being held accountable to? And how can we hold our governments accountable in environments where protesting rights are being taken away? Surely, in a democracy, if we truly are a democracy - there must be ways to hold our elected leaders accountable to what they promise, to obey the law and to make decisions for the well being of all the citizens and citizens to be… I like the Indigenous idea of 7 generations to come - because it reminds us of the great responsibility we actually have - not to just do things to stay in power in the short term, but to do things to empower today for seven generations to come (or at least do no harm).
Doctors currently have the Hippocratic Oath (ancient Greek doctor, Hippocrates) to follow, maybe teachers should have an Aspasian Oath (an Ancient Greek teacher - Aspasia the teacher of Socrates) and politicians take a Solonic Oath (ancient Greek politician, Solon, known for social justice and Aristotle named him the “champion of the people”). And that when they break these oaths they are held accountable. We hold ourselves accountable, as well as each other - for seven generations.

I min egenskap av styrelseledamot i den svenska avdelningen av IPA (International Play Association) deltar jag ibland i möten med andra organisationer med koppling till lek och barn. Idag var det möte för Nätverk för Barnkonventionen - olika representanter från UNICEF, Rädda Barnen, OMEP, Plan International, Scouterna med flera samlades för att lyssna på hur 2025 gick och på hoppet för 2026.

Det gavs möjlighet att diskutera våra olika visioner och förhoppningar inför det kommande året – vilket är ett viktigt år i Sverige eftersom det är valår. Ett år där demokratin är (borde vara) högljudd och tillgänglig för alla medborgare att ta del av och delta i.

En av de saker som dök upp upprepade gånger är behovet av att fullt ut använda det dokument som UNICEF (tillsammans med andra) skapat om läget för barns rättigheter (Barnkonventionen) nu när de har implementerats i lag. Dokumentet, som jag delade och skrev om på mina sociala medier förra året, visar att barns rättigheter tyvärr inte upprätthålls – och att det faktiskt inte bara finns mycket arbete som behöver göras, det finns arbete för att stoppa flera fall av att gå i fel riktning. Vi diskuterade hur det finns ett behov av att göra människor medvetna om dokumentet, och även diskussioner om ansvarsskyldighet. Att inte upprätthålla barns rättigheter, och särskilt att gå i fel riktning, är att aktivt bryta mot lagen – hålls politiker ansvariga – eller skolor, företag etc. också? Om politiker fattar beslut som förhindrar att barns rättigheter upprätthålls/uppnås, och därmed bryter mot lagen, hur ska vi då kunna hålla dem ansvariga – på samma sätt som civila hålls ansvariga när de bryter mot lagen?

Flera länder har införlivat barns rättigheter i nationell lagstiftning, och har ofta antagit FN:s konvention om barnets rättigheter (UNCRC) direkt för att etablera barn som aktiva rättighetsinnehavare snarare än bara skyddsobjekt. Viktiga exempel är Sverige (som införlivade FN:s konvention 2020), Norge, Belgien, Island och Spanien.

Sverige: År 1979 var landet först med att förbjuda all kroppslig bestraffning av barn. FN:s barnkonvention är direkt bindande som lag sedan 2020 och vägleder alla svenska rättsfrågor.

Norge: Barns rättigheter är starkt integrerade, där barnets bästa är en primär hänsyn i alla beslut, väglett av FN:s barnkonvention.

Skottland: 2024 blev FN:s barnkonvention direkt bindande som lag.

Belgien, Spanien och Island: Dessa nationer har inlett den formella processen att införliva barnkonventionen, vilket har bidragit till att integrera en rättighetskultur i deras statliga system.

Dessa länder har gått bortom att bara ratificera (vilket gäller större delen av världen (inte USA)) till att säkerställa att internationella rättighetsstandarder är verkställbara i deras nationella rättssystem.

Ovan (i den engelska texten) finns några länkar att kolla in (all är på engelska förutom den som finns här under

https://unicef.se/barnkonventionen/nya-lagforslag-strider-mot-barns-rattigheter - det här är sidan där du kan ladda ner dokumentet där UNICEF pekar ut vilka artiklar i barns rättigheter som tillämpas (grönt), vilka som är på väg att tillämpas (gult) och vilka som inte åtgärdas (rött). Tyvärr var dokumentförfattarna tvungna att skapa en fjärde färg, svart, för artiklar som höll på att ogiltigförklaras, och beslut fattades som gjorde det omöjligt att upprätthålla artiklarna. Och vitt infördes för artiklar som de inte kunde avge en bedömning av.

Bilderna ovan är två exempel från dokumentet - INGA av cirklarna innehåller grönt. Inte alla cirklar har svarta och vita element - ALLA har rött! (se ovan)

Vi borde fråga oss själva, hur lång tid har en regering på sig att ändra på sig och ta bort allt det svarta och röda? För om det här var en skola som inte tillhandahåller tillräckligt med utrymme för utbildning, eller föräldrar som riskerar sina barns välbefinnande genom att misslyckas så mycket – skulle det finnas varningar, datum för att åtgärda saker och ting, nödvändiga strategier – och i bästa fall rätt stöd för att göra förändringar – och om förändringen inte görs stängs skolorna eller böter betalas, barn tas om hand etc. – det blir allvarliga konsekvenser. Men det verkar inte finnas några konsekvenser för regeringar, politiker och stora företag som utnyttjar – denna brist på ansvarsskyldighet gör det också möjligt för alldeles för många skolor och förskolor att existera samtidigt som de bryter mot lagen, eftersom de inte upprätthåller barnkonventionen. Marginaliserade barn och familjer är de som löper störst risk att systemet bryter mot lagen genom att inte erkänna och ta itu med grundläggande rättigheter.

För mig är allt detta starkt kopplat till demokrati – som i demokrati i ordets rätta bemärkelse – för alla demos (människor) och inte vissa, vilket vi tyvärr fortfarande inte upplever i den västerländska demokratiska modellen en tid då alla människor värderas lika och kan delta lika. I antikens Grekland, när ordet först myntades och demokrati först uppstod – var det för rika atenska manliga medborgare och exkluderade majoriteten av människorna som bodde i Aten. Under de många århundradena har fler människor lagts till i detta koncept av demos – främst under de senaste 150 åren, med början från arbetarklassmän, till gifta vita kvinnor, till alla kvinnor, till alla människor – och i vissa länder (USA är ett av dem) är vissa medborgare fortfarande uteslutna från rösträtten.

För mig är barnkonventionen helt enkelt en del av vårt demokratiska ansvar. Artiklarna påminner oss om det arbete som patriarkatet förväntas göra eftersom det fortsätter att glömma (hela anledningen till att vi har barns rättigheter är att barn ständigt glömdes bort i konventionen om mänskliga rättigheter, så det fanns ett behov av att skapa en påminnelse om vuxnas ansvar för unga människor i samhället). Anledningen till att skriva om patriarkatet är att patriarkatet gynnar vuxna män, medan matriarkatet gynnar alla eftersom det tenderar att vara barncentrerat och när barn tas om hand och får näring med kärlek, en känsla av tillhörighet, att de värderas och stöds att utvecklas och blomstra - då gynnar det alla kön, alla människor, alla kulturer etc etc etc…

Viktiga skillnader och effekter på barn:

Matriarkala system:

Omvårdande miljö: Fokuserar på omvårdnad, moderliga värderingar (vilket skulle kunna vara en hel inlägg i sig) och starkt stöd från samhället.

Jämn resursfördelning: Ofta betonar man att fördela varor jämnt mellan familjer, vilket kan minska ojämlikhet. Eller åtminstone se till att alla har tillräckligt för att blomstra.

Barncentrerat: Potential för högre prioritet av barnuppfostran – oavsett om det är kollektivt eller på andra sätt att ömsesidigt stödja barn och föräldrar i samhället.

Potentiell nackdel: Vissa synpunkter antyder att de kanske saknar de skyddande eller expansionistiska fördelarna med mansdominerade strukturer, även om detta debatteras av uppenbara skäl (jag menar att män fortfarande är en del av samhället, så om de är de enda som kan erbjuda skydd - ja, de finns fortfarande där. Och behöver vi ständigt expandera? Är detta alltid den bästa vägen framåt för välbefinnande och blomstring? Jag gillar också att tänka att om män inte längre behöver tävla, dölja känslor, vara “macho” etc. så kanske det finns mindre våld, och ordet skydd får en annan betydelse?)

Patriarkala system:

Struktur och disciplin: Främjar ofta en stark, regelbaserad miljö som ofta exkluderar.

Resurs-allokering: Historiskt sett kan detta leda till att pojkar gynnas när det gäller resurser och utbildning samt möjliggör massiva klyftor mellan rika och fattiga, vilket orsakar enorma problem i samhället.

Risktagande: Uppmuntrar konkurrens och risktagande, vilket kan leda till snabb utveckling och/eller högre sårbarhet. Jag är helt för riskfylld lek, men påtvingat risktagande är en stressig sorts existens. Jag är helt för sund konkurrens, tävlingar och risktagande – men inte patologiskt som det verkar ha blivit, där lek, glädje, gemenskap och välbefinnande pressas ut.

Potentiell nackdel: Kan främja en stel hierarki och emotionell distans hos barn, vilket skapar ojämlikhet.

Vem kunde ana att jag skulle hamna här när jag började det här inlägget, inte jag i alla fall. Men detta patriarkat- och matriarkatänkande är kopplat till ansvarsskyldighet. Vem hålls vi ansvariga inför? Och hur kan vi hålla våra regeringar ansvariga i miljöer där protesträttigheter tas ifrån oss eller hotas? I en demokrati, om vi verkligen är en demokrati, måste det väl finnas sätt att hålla våra valda ledare ansvariga för vad de lovar, att lyda lagen och att fatta beslut för alla medborgares och blivande medborgares välbefinnande... Jag gillar den urfolksinspirerade idén om sju generationer framöver – eftersom den påminner oss om det stora ansvar vi faktiskt har – att inte bara göra saker för att behålla makten på kort sikt, utan att göra saker för att stärka oss idag i sju generationer framöver (eller åtminstone inte göra någon skada). Läkare har för närvarande den hippokratiska eden (den antik grekiska läkaren Hippokrates) att följa, kanske borde lärare ha en Aspasiansk ed (en antik grekisk lärare - Aspasia, Sokrates lärare) och politiker avlägger en Solonisk ed (den antik grekiska politikern Solon, känd för social rättvisa, och Aristoteles kallade honom “folkets förkämpe”). Och att när de bryter dessa eder hålls de ansvariga. Vi håller oss själva ansvariga, liksom varandra - i sju generationer.