The Capacity to Act
på svenska efter bilden
I entered a dialogue about strategic foresight and the term “capacity to act” - and in many ways this actually seems to lead on from what I was writing about the other day about active waiting because they both connect to ideas of agency and flourishing.
The English language has a lot more words than Swedish - which can also mean nuances get lost - this is something I have frequently struggled with. At the same time, Swedish has some splendid words that I think should be adopted in the English language - such as lagom (I talk about it in this post on Re-wilding Systems). One word I really miss in Swedish is “excited” - in Swedish we can say something is exciting, but not that one is in a state of excitement - the words I have been offered as a good alternative translate to arousal, and that really isn’t the same thing. I feel like a large part of my childhood oscillated between wonder, curiosity, excitement, and joy when it comes to the positive aspects (disappointment, frustration, sadness, apathy being on the other end). Taking a major descriptor of childhood (and humanness, I think) out of the linguistic equation has a massive impact on the way we see children, childhood and play.
This brings me back to the capacity to act - it was translated to handlingskompetens - which is the competence to act, which feels from my English speaking point of view something very different. Handlingskapacitet can exist as a word in Swedish. But when I questioned the change in word, the response was that translation is a tricky thing - and, I totally agree - words like capacity, agency, empowerment and literacy or often badly translated because -
there is not the history of thinking behind them to support the understanding of the word and how to practically apply it
there is no actual word - like excitement and empowerment
So I thought I would use this space to explore these terms and how they connect to Original Learning and my recent reflections.
Competence - Do I know how to do this?
Capacity - Can I do this here, now, with others?
To Act - Do I have the ability to participate meaningfully in shaping myself, my relationships, my communities and the wider world through making decisions, influencing others, initiating ideas, solving problems, caring, creating, resisting, changing systems….
I think these questions are a good place to start in order to understand the difference between competence to act and capacity to act. As educators, and parents, it is our responsibility to trust and believe in children enough to provide them with opportunities to, for example make decisions (capacity) which allows them to to practice making good decisions (competence). Noticing children’s growing competence allows adults to trust and believe in the capacity of children and offer more responsibility - which results in the capacity of children expanding.
The capacity to act is more ecological and relational than the competence act which is primarily about individuals and development. While the capacity to act depends on possibilities, relationships, time, space and materials the competence to act depends upon knowledge, skills and understanding.
For instance, a child who is never trusted to make decisions does not simply have hidden capacity waiting to emerge - their capacity to act is diminished because one of the conditions that produces capacity - trust - has been removed. A child may find that their competence stagnates or gradually diminishes through lack of opportunity to practice, especially when compared to peers who are regularly trusted with meaningful decisions. This is why I think the capacity to act is primarily the responsibility of the system to ensure that children have the opportunities to practice acting.
Competence asks, "Has the child learned enough?"
Capacity asks, "Has the system created the conditions in which the child can learn, participate and contribute?"
So, basically, the capacity to act (when it comes to children) is influenced by questions such as
Are they trusted?
Do they have time?
Are they listened to?
Do they have access to materials and spaces?
Are the physically and emotionally safe?
Are they included in decision making?
Etc
In contrast competence to act asks whether the child has developed the knowledge, skills and understanding to make use of those opportunities.
Both are absolutely needed - we need to ensure children have the skills etc to make use of the opportunities we offer - which is the whole point of Original Learning.
The whole school system currently works on a deficit system and low trust threshold - which means 2 things...
1. Children do not get offered opportunities because they are neither believed in nor trusted. They are instead taught to schedule - this is very different from opportunities for collective autonomy.
2. Adults fail to teach the skills needed to participate in the opportunities resulting in children becoming less and less competent and more dependent on authority roles. In both my English and Swedish books I write about how we are actively making children incompetent because we do not believe in their capacity and fail to offer opportunities in alignment with the capacity to act.
It's why playing, learning and teaching need to be interwoven to ensure that capacity leads to competence and growing competence leads to expanding capacity.
In my post about working philosophical with children in 2024 I wrote
When we first started it became obvious that if the children struggled to sit, they would struggle to listen. If they struggled to listen there would be no dialogue, but merely a series of monologues. So throughout the week I planned activities that would playfully help them tone their muscles needed for sitting, hone their self regulation needed for turn taking, and their listening skills in order to be able to fully participate. I also thought about group size.
I needed to offer opportunities for the children to practice the skills they needed to participate as an equal in the philosophy sessions. I understood their capacity to self regulate, listen etc offered opportunities to play that allowed them to hone that capacity into a competence - which resulted in their capacity to be a part of philosophy dialogues as collectively autonomous participants expanding. Their expanding competence in philosophical dialogue was something they started to apply to their play and other interactions - which meant as educators we were able to increase their agentic responsibility (capacity) which resulted in a growing competence which…
Some more questions to help us understand words -
Agency - Do I believe I can make a difference?
Strategic foresight (where this thinking all started and I think, as educators this is something we must absolutely have to be able to make pedagogical decisions for human flourishing) - How might today’s actions shape tomorrow’s possibilities?
Flourishing - Are children able to experience the ongoing expansion of individual and collective capacity to act in ways that enable themselves, others and the more-than-human world to flourish? (collective autonomy).
To me, flourishing children are those who are able to be increasingly capable of imagining possibilities, responding to uncertainty, interacting with others, as well as feeling a sense of belonging, love and care that empowers them to feel safe and brave to act.
From this perspective strategic foresight is not so much about predicting the future but about expanding people's collective capacity to create futures worth living in. Maybe it is a kind of active waiting? Waiting to, waiting for, waiting out and waiting on - the capacity to act. Because active waiting is about remaining attentive while quietly preparing the conditions for the next action, and as we don’t know exactly what the future may hold we should not rush into action, but neither should we remain passive. Instead, we should seek to create the conditions for the capacity to act.
And, keeping this thinking rooted in collective autonomy enables us to not just see one set future - but allows us wonder what futures are possible, desirable and what actions are needed today to move towards them.
Collective autonomy is the educational aim. To be our authentic selves together with others.
Flourishing is what happens when collective autonomy grows over time.
Capacity to act emerges from the ecological conditions that make flourishing possible..
Competence is what develops through opportunities to act.
Strategic foresight helps us decide which capacities we should be cultivating today in order to scaffold the children’s sustained flourishing
Active waiting is one of the pedagogical dispositions that allows children to enter a state of flow, feel agency, sense collective autonomy and experience flourishing.
Does this make sense?
Jag gick in i en dialog om strategisk framsyn (strategic foresight) och begreppet capacity to act – och på många sätt verkar detta faktiskt vara en fortsättning på det jag skrev häromdagen om aktiv väntan (active waiting), eftersom båda dessa begrepp knyter an till idéer om agens (agency) och blomstring (flourishing).
Det engelska språket har betydligt fler ord än svenskan, vilket ibland kan innebära att nyanser går förlorade – något jag ofta har kämpat med. Samtidigt har svenskan några fantastiska ord som jag tycker borde införas i det engelska språket – som till exempel lagom (jag skriver om det i detta inlägg om Re-wilding Systems). Ett ord jag verkligen saknar på svenska är ”excited”. På svenska kan vi säga att något är spännande eller att något väcker förväntan, men vi kan inte riktigt uttrycka att en person befinner sig i ett tillstånd av ”excitedness”. De ord jag har fått föreslagna som alternativ översätts snarare till ”upphetsning” (arousal), och det är verkligen inte samma sak.
Jag upplever att en stor del av min barndom pendlade mellan förundran, nyfikenhet, excited och glädje när det gäller de positiva aspekterna (med besvikelse, frustration, sorg och apati i den andra änden av spektrumet). Att ta bort en så central beskrivning av barndomen (och av mänsklighet, tror jag) ur det språkliga sammanhanget påverkar i hög grad hur vi ser på barn, barndom och lek.
Detta för mig tillbaka till handlingskapacitet (capacity to act). Begreppet översattes till handlingskompetens (competence to act), vilket ur mitt engelskspråkiga perspektiv känns som något helt annat, min översättningsverktyg vill att jag ska skriva handlingsförmåga - som jag skulle översätta till ability/skill to act - inte alls samma sak som kapacitet. Ord som capacity, agency (agens), empowerment (att stärkas i sin möjlighet att påverka) och literacy (litteracitet) översätts ofta på ett sätt som inte fullt ut fångar deras innebörd eftersom:
det inte finns samma historia av tänkande, forskning och dialog bakom orden som stödjer förståelsen av begreppet och hur det kan omsättas praktiskt
det ibland helt enkelt inte finns ett motsvarande ord – som med excited och empowerment
Så jag tänkte använda min Substack för att utforska dessa begrepp och hur de hänger samman med Original Learning och mina senaste reflektioner.
Kompetens (competence) – Vet jag hur jag gör detta?
Kapacitet (capacity) – Kan jag göra detta här, nu, tillsammans med andra?
Handla (to act) – Har jag möjlighet att meningsfullt delta i att forma mig själv, mina relationer, mina gemenskaper och den större världen genom att fatta beslut, påverka andra, initiera idéer, lösa problem, visa omsorg, skapa, göra motstånd och förändra system osv.?
Jag tror att dessa frågor är en bra utgångspunkt för att förstå skillnaden mellan handlingskompetens (competence to act) och handlingskapacitet (capacity to act).
Som pedagoger och föräldrar är det vårt ansvar att lita på och tro på barn tillräckligt mycket för att ge dem möjligheter att exempelvis fatta beslut (kapacitet), vilket gör att de kan öva på att fatta goda beslut (kompetens). När vi ser barns växande kompetens kan vuxna lita mer på och tro på barns handlingskapacitet och erbjuda större ansvar – vilket i sin tur leder till att barnens handlingskapacitet växer.
Handlingskapacitet är mer ekologisk och relationell än handlingskompetens, som främst handlar om individen och dennes utveckling. Medan handlingskapacitet är beroende av möjligheter, relationer, tid, rum och material, är handlingskompetens beroende av kunskap, färdigheter och förståelse.
Ett exempel är ett barn som aldrig får förtroendet att fatta beslut. Barnet har då inte bara en dold kapacitet som väntar på att få komma fram – barnets handlingskapacitet minskar eftersom en av de förutsättningar som skapar kapacitet, nämligen tillit, har tagits bort.
Ett barn kan också upptäcka att dess kompetens stagnerar eller gradvis minskar genom brist på möjligheter att praktisera, särskilt jämfört med jämnåriga som regelbundet får förtroendet att fatta meningsfulla beslut.
Det är därför jag menar att ansvaret för att skapa handlingskapacitet (capacity to act) framför allt ligger hos systemet: att säkerställa att barn får möjligheter att praktisera att agera.
Kompetens frågar:
”Har barnet lärt sig tillräckligt?”
Kapacitet frågar:
”Har systemet skapat de förutsättningar där barnet kan lära, delta och bidra?”
Så, på ett grundläggande perspektiv, påverkas barns handlingskapacitet av frågor som:
Är de betrodda?
Har de tid?
Blir de lyssnade på?
Har de tillgång till material och platser?
Är de fysiskt och emotionellt trygga?
Är de inkluderade i beslutsfattande?
Etc.
Handlingskompetens handlar däremot om huruvida barnet har utvecklat den kunskap, de färdigheter och den förståelse som krävs för att använda dessa möjligheter.
Båda behövs. Vi behöver säkerställa att barn har de färdigheter som krävs för att använda de möjligheter vi erbjuder – vilket är själva kärnan i Original Learning.
Hela skolsystemet fungerar idag ofta utifrån ett bristperspektiv och en låg tröskel för tillit, vilket leder till två saker:
Barn får inte möjligheter eftersom de varken blir litade på eller betrodda. Istället lär de sig att följa scheman – vilket är något helt annat än möjligheter till kollektiv autonomi.
Vuxna misslyckas med att undervisa om de färdigheter som behövs för att delta i dessa möjligheter, vilket leder till att barn blir mindre och mindre kompetenta och mer beroende av auktoritetsroller. I både mina engelska och svenska böcker skriver jag om hur vi aktivt gör barn mindre kompetenta eftersom vi inte tror på deras handlingskapacitet och inte erbjuder möjligheter som är i linje med denna.
Det är därför lek, lärande och undervisning behöver vävas samman för att säkerställa att möjligheter utvecklar kompetens, att växande kompetens utvidgar handlingskapacitet och att en utvidgad handlingskapacitet skapar nya möjligheter.
I mitt inlägg om att arbeta filosofiskt med barn från 2024 skrev jag:
När vi började blev det snabbt tydligt att om barnen hade svårt att sitta, skulle de också ha svårt att lyssna. Och om de hade svårt att lyssna skulle det inte uppstå någon dialog, utan snarare en rad monologer. Därför planerade jag under veckan aktiviteter som på ett lekfullt sätt hjälpte dem att stärka de muskler som behövs för att kunna sitta, utveckla den självreglering som krävs för att turas om, och träna sitt lyssnande för att kunna delta fullt ut. Jag funderade också över gruppstorleken.
Jag behövde erbjuda barnen möjligheter att öva de färdigheter de behövde för att kunna delta som jämlika i de filosofiska samtalen. Jag hade en förståelse av deras handlingskapacitet när det gällde självreglering, lyssnande och liknande för att kunna skapa möjligheter till lek som gjorde det möjligt för dem att utveckla denna kapacitet till kompetens. Det ledde i sin tur till att deras handlingskapacitet att delta i filosofiska dialoger som kollektivt autonoma deltagare växte.
Den växande kompetensen i filosofiska dialoger började de sedan använda i sin lek och i andra sociala sammanhang. Det innebar att vi som pedagoger kunde ge dem ett större agentiskt ansvar, vilket i sin tur ledde till ytterligare växande kompetens, som...
Några fler frågor för att hjälpa oss förstå orden:
Agens (agency) – Tror jag att jag kan göra skillnad?
Strategisk framsyn (strategic foresight) – Hur kan dagens handlingar forma morgondagens möjligheter?
Blomstring (flourishing) – Kan barnen uppleva en kontinuerlig utveckling av individuell och kollektiv handlingskapacitet på sätt som gör det möjligt för dem själva, andra och den mer-än-mänskliga världen att blomstra? (kollektiv autonomi)
För mig är barn som blomstrar barn som blir alltmer kapabla att föreställa sig möjligheter, svara på osäkerhet, samspela med andra och samtidigt känna en tillhörighet, kärlek och omsorg som ger dem trygghet och mod att agera/handla.
Ur detta perspektiv handlar strategisk framsyn inte så mycket om att förutsäga framtiden, utan om att utvidga människors kollektiva handlingsfkapacitet att skapa framtider värda att leva i.
Kanske är det en form av aktiv väntan (active waiting)?
Att vänta till, vänta på, vänta ut och vänta med – handlingskapacitet.
För aktiv väntan handlar om att förbli uppmärksam samtidigt som man stillsamt förbereder förutsättningarna för nästa handling. Eftersom vi inte vet exakt vad framtiden kommer att innebära ska vi inte skynda in i handling, men vi ska heller inte förbli passiva. Istället behöver vi skapa de förutsättningar som möjliggör handlingskapacitet.
Och genom att hålla fast vid detta tänkande med kollektiv autonomi som grund kan vi inte bara se en enda given framtid – utan istället utforska vilka framtider som är möjliga, önskvärda och vilka handlingar som behövs idag för att röra oss mot dem.
Kollektiv autonomi är utbildningens mål. Att vara våra autentiska jag tillsammans med andra.
Blomstring är det som sker när kollektiv autonomi växer över tid.
Handlingskapacitet (capacity to act) växer fram ur de ekologiska förutsättningar som gör blomstring möjlig.
Kompetens utvecklas genom möjligheter att agera.
Strategisk framsyn hjälper oss att avgöra vilka förmågor vi behöver odla idag för att stödja barns långsiktiga blomstring.
Aktiv väntan är en pedagogisk hållning som gör det möjligt för barn att träda in i flow, känna agens, uppleva kollektiv autonomi och erfara blomstring.